2008 började bra. Men om man bara visste, visste hur det skulle sluta så skulle jag spendera all tid med dig, ta ett uppehåll från mina vänner och spendera min tid med dig. Jag visste inte om att du kände dig ensam, jag borde ha vetat det. Jag borde ha varit hemma hos dig och varit med dig. Gjort är gjort, men ibland vill man få saker ogjorda.

April 2008 fick pappa morfintabletter p.g.a döda, svarta smärtande sår på benen. Att pappa titt som tätt försvann i sig själv. Han kunde somna vart som helst, på toaletten, i fotöljen, vid köksbordet, t.o.m ståendes. Vi  trodde vi alla berodde på morfinet. Jag har tappat räkningen på hur många gånge jag fick ruska om pappa och säga att han får sätta sig i fotöljen för att han ramlade ihop. Jag fick be han om och om att äta, ibland satte jag helt sonika en hund på stolen bredvid, en pitbull som inte tappade fotfästet, då jag inte ville se att han skulle ramla omkull på golvet för det skulle bli ett helt helvete för mig att få upp han från golvet. Ibland fick hunden vara en draghjälp för honom. 

Han använde inte sin säng för att sova, senast den var använd var 1% år innan besvären. Annars så använde han den de tre sista dygnen innan han somnade in.

Han hade andningssvårigheter och sömnsvårigheter, varje gång han somnade så slutade han att andas i några minuter innan andningen återupptog. Han fick sömnmedicin som han inte kunde använda då det var ingen bra kombination mellan dina hjärtmediciner.

Att läkarna inte tog hans ben på allvar, att kss vägrade ta emot dig, det är oförståeligt. Ett sjukhus ska väl ändå hjälpa folk som är i behov av läkarvård? tydligen inte.

Juni 2008 så blev hans tillstånd sämre, han vägrade åka till sjukhuset, senare fick vi reda på av dig att du inte visste varför vi ville få dig till sjukhuset. Jag gick och hämtade Kent, vår granne som även är en bra vän till familjen. Det kanske hade lite med hans ungerska stolthet också; han vägrade lyssna på kvinnor, och för vår del var det då svårt då restrerande familj bestod av 4 kvinnor.

Vi åkte dit, eller ja, jag stannade hemma och fixade kläder o.s.v till alla, när min syster kom hem till mig så berättade hon att det var i sista sekund vi åkte in med honom, övertrycket låg på 45 medans undertrycket inte alls kunde mätas. Det fanns säkert mer som var problem, men nu orkar jag inte tänka. Eller jo, organen höll på att slås ut.

När vi senare frågade läkaren varför de inte kollade sådant tidigare då han var på sjukhuset flera dagar i veckan sedan månader tillbaka så fick vi svaret att det var inte deras uppgift, nehe? Vems uppgift var det då? Våran?Dagen efter skulle min ena syster till Stockholm för att hämta sin nya bil, men runt 12/13 så ringde min andra syster och sa att jag var tvungen att ringa mamma, min ena syster och jag skulle själv ta mig till sjukhuset. Jag ringde syster och hon fick ringa sin chef (hon jobbar på sj) för o kolla tåg, han hittade ett tåg som skulle gå så hon tog det. Jag ringde även mamma och sa som det var; hon måste komma på direkten. Hon fick sätta sig ner lite medans de andra i personalen sa att någon av oss kan sköta maten själv så kör en av oss dig, men mamma behövde bara sitta ner och åkte sedan själv. Jag hittade inte mina husnycklar så mitt i förvirringen gick jag till Mikaela och ja, jag minns knappt vad jag gjorde där mer än att be henne fixa så huset vårt blev låst o ringa taxi, tror hon sa att det var akut.

Vi alla satt inne i rummet och kollade på pappa, läkare efter läkare kom in, alla lika nonchalanta och otrevliga. Ingen av dig verkade vara en typisk trevlig läkare, alla pappas läkaren agerade som om de vore gud. Som om de vore något. I mina ögon så såg jag bara fjortiswannabe som ville verka bra.Pappa överlevde dessa dagar, tack och lov. Och efter några veckor fick han komma hem på permission. I Juli fick han åka iväg till Sahlgrenska och göra diverse tester, men de kunde inte utföra någon hjärttransplation då benen var infekterade.

Han fick åka hem igen och den 12e augusti fick vi alla åka till sjukhuset och besvara en fråga:
Om mitt hjärta stannar, vad vill ni göra då?
Jag hann komma till; Jag håller med systern innan allt brast för mig och jag gick ut. Jag vill mig minnas att jag skrek på mamma när hon kom ut, jag skrek ut min ilska gentemot (citat) ”lata läkarjävlar som hellre sitter o har tummen i arlset De bidrar inte till något alls, varför arbetar de ens som läkaren?”.

Den 16e augusti så kom pappas dödsdom.
Läkaren har utöver ett annan idiotiskt uttryck även sagt: ”Det spelar ingen roll vad ni bestämmer, jag gör vad jag vill ändå”. Det var både oproffisionellt och klantigt.

Men då, mitt i allt, kommer en specialist på hjärtsvikt in i bilden, hon var en underbar läkare som hade ett psykologiskt tänkande, hon inte bara sa vad allt rörde sig om utan hon berättade på ett bra sätt.
Om hon skulle säga ”Det spelar ingen roll vad ni bestämmer, jag gör vad jag vill ändå” så skulle hon istället säga: ”Vi har tagit en del av era önskemål och vi ska följa det så gott vi kan, men om det inte fungerar så får vi göra det bästa av situationen”. Förvisso så avrodde hon oss till att återuppliva pappa med anledningen att det skulle vara plågsamt för pappa. Han skulle lida och det ville hon inte utsätta pappa för, så vi nöjde oss med det att inte återuppliva pappa, men då visste vi även vad återupplivning innebar och ingen ville riskera att pappa skulle ligga o andas med hjälp av en respirator och lida.

Han fick åka hem efter 2 veckor, vi vårdade honom hemma och åkte in till sjukhuset varje dag för att få benen omlindade, efter ett tag så kom dock hemtjänsten och hjälpte till, underbara människor det där. Vi alla fick bra kontakt med pappa, och någon gång i Juli så fick han hjälp av dom också, att de fick se pappa frisk innan han blev så sjuk var bara en bonus. Även när han var så pass dålig så skämtade han alltid med de som kom.

Pappa hade andningsuppehåll i 80 sekunder och andades i 30 sekunder. Något vi alla vande oss vid, vi kollade inte hela tiden oroväckande på honom medans de som var ovana kollade förskräckt. De trodde att han var död då han inte andades eller magen rörde sig.

Onsdagen den 1a o torsdagen den 2a oktober fick han rom o cola o whiskey. Han hade ju inte långt kvar så t.o.m hemtjänsten godkände det och sa att ge honom vad han vill nu när tiden är så knapp.

På lördagsmorgonen så vaknade mamma vid halv sex, hon hade somnat 2 timmar tidigare, av att hon hörde pappa andas annorlundare. Hon hörde inget andningsuppehåll. Hon trodde att han hade klarat sig innan hon förstod; hon ropade ner pappas syster, min syster, farmor, min systers man. Han dog 06:44. 06:55 ringde min syster mig och jag förstod på en gång:
jag: ”han är död va?”
hon: ”ja, hur visste du det?”
jag: ”Jag känner mig bevakad, det känns som om någon står vid min säng”

Jag är glad över att få lärt känna min pappa, att vara älskad av honom och att älska honom. Jag sörjer fortfarande och kommer hela mitt liv att sörja. Det enda jag ångrar är att jag inte hade möjligheten att vara där för honom när han väl behövde det. Jag är så förbannad på sjukvården för den är så lam, så förbannad på pappas läkaren (dock inte den kvinnliga) för att de inte agerade. Så förbannad så jag t.o.m har drömmar om att jag kastrerar dom. Jag kan inte säga att jag vill att de ska få samma sjukdom som pappa men jag önskar att de dör i en annan plågsam död.
Jag är så förbannad för att pappa hade åkt in till sjukhuset 3 gånger/vecka i månader utan att någon reagerade, han var inne samma dag som han blev akut inlagd.

Vila i frid pappa, jag älskar dig massor.

Skriven av angyal tel: den 24 januari, 2009 och inlagd under Blogg. Du kan följa alla kommentarer i detta inlägg genom RSS 2.0.

Se brotten i ditt närområde på Brottsportalen Dela på Facebook